lillafamiljenparibe

...jorå, vi lever och mår bra. Och vi har varken tid eller lust att blogga just nu, därav tystnaden på bloggen.  Sådär, rak kommunikation funkar bäst, tycker jag. ;-)

Inlägg kommer när lusten för det kommer tillbaka, så fortsätt att titta in här då och då, gott folk.

Ibland när jag tittar på teve så ser jag någon ung snygg tjej i jeans. Det är en glipa mellan jeansen och hennes vita tröja, och däremellan skymtar en bit brun hud fram. Och eftersom jag använder ordet skymtar så kan ni möjligtvis ana att magen är platt, svanken är svankig och inget hänger över byxlinningen. Och jag blir avundsjuk. Jag tänker att så där borde jag också se ut. Jag borde vara liten och nätt, och kunna krypa upp i en stol med benen vikta under mig, utan att magen slår i knäna. Då skulle alla gilla mig och ta hand om mig och tycka att jag var sexig om jag knaprar på ett chips, och söt om jag råkade rapa. Om jag bara går ner i vikt så skulle det bli precis så.

Sedan försvinner plötsligt den söta smala jeanstjejen. För det är CSI jag tittar på, och där försvinner ständigt söta smala jeanstjejer och tar sina platta magar med sig. Ofta är de dessutom inlindade i mattor, så att varken magen eller svanken syns, och så blir de ivägburna av någon typ som inte ens behöver använda båda händerna.

Men kvar i soffan sitter jag. Och tar lite glass.

För man vill ju inte riskera att försvinna.

Ska någon bära bort mig får de minsan investera i en heltäckningsmatta först.

Om ni gillade ovanstående text och det som följer, så lägg till http://blogg.alltombarn.se/ketchupmamma/ i bloggrundan. Jag tycker hon skriver hysteriskt roligt och det är stört omöjligt att läsa hennes logg utan att dra på smilgroparna!

Ett annat utdrag från Ketchupmammans blogg såhär i vinterspelens högtid:

Nä, nu får det vara nog. OS-febern har gått för långt. Överallt tjatas och ältas det. Vi får veta allt om deltagarnas gamla lärare, deras barn, eventuella brutna tår, stressnivåer och fysiska förutsättningar. Hur har de ätit, hur har de sovit och med vem. Och idag hann jag knappt sätta på bilradion innan programledarna på ett bisarrt engagerat sätt gratulerade Charlotte Kalla till henns oskuld. Henns livs största triumf, tyckte någon som var insatt i frågan. Och sedan skulle det minsann debatteras hur det hade gått till. Redan vid första kontrollen kunde man tydligen se vissa tecken, dock var hon ibland bara sekunder ifrån att förlora oskulden, men sedan fick hon se resultattavlan, och så blev det medalj…

…och okej, någonstans här fattade väl till och med jag att det inte var henns oskuld de pratade om, men ändå. Jag tycker fortfarande att det kan vara nog nu. Alla bara pratar om OS. Herregud, folk till och med bloggar om det.

Sanslöst roligt, eller hur?? Så tills jag blir bättre på att blogga, kan ni läsa om småbarnslivet via Ketchupmamman istället. Men ve den som överger vår tråkblogg!!!