lillafamiljenparibe

Hoppas ni alla haft en bra jul såhärlångt! Lite foton från julafton. Bilder från juldagen kommer senare.

   

   

Ni som såg Real Housewifes-avsnitten med Anna Anka i täten, kan inte tycka annat än att detta är roligt!

 

Målaren är färdig! Stommarna är vita och fina! I helgen ska luckor och lådor sättas på plats sedan är fas 1 av renoveringen gjord.

Det var allt för denna gång.
Håll utkik, för snart kommer ett sjukt roligt klipp på Anna Anka upp här.

 
Kl. 06.56 står vår lilla lussetärna vid dörren. Redo för avfärd!


 Arla morgonstund skrämmer inte iväg Bellas goda humör. Ställer även upp på posering såhär på morgonkvisten.


Morgonpigga grannar fick se vår fina tärna lysa mellan hem och dagis! Uppsjungningen klarades av på vägen. *Lusse-lelle-lusse-lelle-lusse-lelle*

"Natten går tunga fjät"...eller i dagisversion... "Ute är mörkt och kallt..."
De mindre barnen fick inte vara med i lussetåget, utan stå vid sina föräldrar. Vi fick blandade budskap, varav det senaste var att alla barnen skulle vara med, därav Bellas fulla utstyrsel. Hon visade inga tecken på besvikelse över att inte vara med i tåget. Vi stod på första parkett och lyssnade på sångerna och Bella stod blickstilla hållandes sitt eget lilla lusseljus. Hon var helt uppslukad av sångerna!


Kallt var det! Efter lussandet, bjöds det på lussekatter och kaffe! Väldigt trevligt!

Dikten "Vad ser ni, systrar" är skriven av en gammal dam, som bodde på ett ålderdomshem i Skottland. Hon satt bara och tittade ut genom fönstret och uppfattades som ointresserad av sin omgivning. När hon dog hittade personalen dikten i hennes byrålåda.

Första gången jag läste dikten var på en svensklektion under gymnasiet, så den har varit med mig länge. Tänkte inte på den på många år, men så när min farmor flyttade till sitt äldreboende, dök dikten upp hos mig igen, och jag kan inte släppa den. Varje gång jag är hos min farmor ser jag ålderdomens apatiska ansiktsuttryck. Gamla människor som fäst blicken på en punkt på väggen eller i luften och stängt av sin yttre kommunikation. Jag börjar vänja mig vid det, blir inte lika illa till mods, men det är påfrestande. Integritet och respekt för alla, inte minst äldre, är viktiga ledord för mig. Värdighet likaså. Dessa egenskaper saknas i dagens äldrevård. Vem har förmågan att se individen bakom rynkorna? Vem tar till sig modet att få ögonkontakt med den grumliga blicken som är fäst i fjärran? Vem har tid att lyssna på en svag röst som stakar sig ibland? Vem vill lyssna på berättelser om händelser och personer som lyssnaren inte har någon relation till?
Alldeles för få, enligt mig!

Vad ser ni, systrar?

Vad ser ni, systrar, vad ser ni, säg?
Tänker ni inom er när ni tittar på mig
"En knarrig gammal gumma, inte särskilt kvick,
osäker om vanor, med frånvarande blick,
som spiller ut maten och inte ger svar,
när ni muttrar om henne som aldrig blir klar."
Som inte ser ut att märka vad ni gör
och ständigt tappar käppen och inte ser sig för,
som viljelöst låter er göra hur ni vill
med matning och tvättning och allt som hör till.
Är det så ni tänker, när ni ser mig, säg.
Öppna ögonen, systrar, titta närmare på mig!

Jag ska tala om vem jag är, som sitter här så still
som gör vad ni ber mig och äter vad ni vill.
Jag är ett tioårsbarn med een far och mor,
som älskar mig, min syster och bror.
En sextonårsflicka, smäcker och grann
med drömmar om att snart få möta en man.
En brud på nästan tjugo - mitt hjärta slår volt
vid minnet av löften jag givit och hållt.
Vid tjugofem - nu har jag mina egna små,
som behöver mig i hemmets lugna, trygga vrå.
En kvinna på trettio, min barn växer fort
och hjälper varandra i smått och i stort.
Vid fyrtio är de vuxna och alla flyger ut,
men maken är kvar och gkädjen är ej slut.
Vid femtio kommer barnbarn och fyller upp vår dag,
åter har vi småttingar min älskade och jag.
Mörka dagar faller över mig, min make är död,
jag går mot en framtid i ensamhet och nöd.
De mina har nog av att ordna med sitt,
men minnet av åren och kärleken är mitt.

Naturen är grym. När man är gammal och krokig
får den en att verka en aning tokig.
Nu är jag bara en gammal kvinna,
som sett krafterna tyna och charmen försvinna.
Men inuti denna gamla kropp bor ännu en ung flicka.
Då och då upfylls mitt medfarna hjärta
jag minns min glädje, jag minns min smärta
och jag älskar och lever på nytt,
jag tänker på åren, de alltför få som flytt
och accepterar kalla fakta, att inget kan bestå.
Om ni öppnar era ögon, systrar, så ser ni ej
bara en knorrig gammal gumma.
Kom närmare, se mig!

Läs och låt den sjunka in. Jag skriver mer om dikten i nästa inlägg.