lillafamiljenparibe

Denna löprundan kändes inte bra på något sätt alls. Det enda jag kan glädjas åt är att jag tog mig ut i spåret, trots min allt-är-skit-orkar-ingenting-känsla. Knepet som fick ut mig var att jag bara bestämde mig för att byta om till träningskläder och ge mig ut. Jag gav mig inte tillåtelse att tänka på löpningen, jag tänkte faktiskt inte alls, utan lät händerna och kroppen sköta klädombytet, sedan var man på väg. Och när man väl är på väg, så brukar det gå av bara farten.

Nästa löprunda kan endast bli bättre!

 
Bella o Farfar cruisar runt bland Ystads vilda djur


Efter plask i poolen är det mys med Farmor


Loppet avgörs på mållinjen


Kiviks torraste strandpar?


En vanlig kväll i Kivik


Fika i Simrishamn


Välling- o filmmys i soffan


Va??


Gotta från Chokladfabriken mitt i Skåne!


Ett av sommarens många bad

Oj, det var inte meningen att hålla så många av er i ovisshet. Jag trodde att slutet på förra inlägget avslöjade vad som har skett, men så var det inte förstår jag av kommentarerna.

Det som har hänt är att jag i torsdags morgon blev kallad till ett möte med min chef och en från HR-avdelningen. Jag anade inget förrän jag såg att HR-killen (samma som var med vid min anställning) satt där. Då började jag tänka "oh shit detta ser inte bra ut". Någon befordran kunde det ju inte vara tal om, så följaktligen måste det handla om uppsägning. Och det var precis vad mötet handlade om. Jag blev uppsagd, med två veckors uppsägningstid. Så från och med 25 september är jag arbetslös. Jag blev väldigt överrumplad över beskedet och chockad. Det kom så oväntat, men det gör det väl alltid, särskilt i Danmark har jag förstått. Direkt efter mötet körde jag hem, och så var min tid på Maersk till ända. Och en av de första känslorna som kom över mig när den första chocken väl lagt sig var fan-vad-skönt-känslan. Som flera av er säkert har förstått var detta inte rätt företag för mig. Arbetsuppgifterna (och lönen) var helt ok, men arbetskulturen och kollegorna hade jag svårt för, och de 2 sistnämnda är, har jag insett de senaste månaderna, mycket viktigare för trivseln än de förstnämnda faktorerna.

Det har varit en tuff och lärorik tid, på många olika vis. Det allra svåraste, det som jag inte ville acceptera, var att jag fick så lite tid tillsammans med Bella. Det kändes så fel att inte få dela mer av dagen med henne. Att inte vara en del av hennes morgon, förmiddag eller eftermiddag. Och att detta skulle vara den nya vardagen. Jag försökte, det gjorde jag verkligen, intala mig att det kommer kännas lättare efter ett tag, när de nya rutinerna satt sig. Och det tror jag nog att det hade gjort också. Jag hade kunnat fortsätta tvinga iväg mig från Bella varje morgon innan hon vaknade, jag hade kunnat fortsätta ignorera min längtan och saknad efter henne. Och jag hade, är jag säker på, vant mig vid att endast träffa henne vid kvällsmaten, vant mig vid att inte veta hur hennes dag varit, vant mig vid att borsta hennes tänder, säga godnatt och sov gott, så ses vi imorgon kväll. Men det skulle fortfarande kännas fel. Och jag ville helt enkelt inte vänja mig. 1½-2 timmar per dag räckte inte för mig. Och jag tror inte att det räckte för henne heller. 

Så därför, med detta sagt - När jag blev uppsagd, kapades samtidigt linan som höll fast kroken jag fastnat i. Betet lockade inte mer. Jag höll bara fast i det för att jag inte visste hur jag skulle ta mig loss, eller kanske för att ajg saknade modet att försöka ta mig loss på riktigt. Direkt efter kapningen sjönk jag, men när jag väl orienterat mig, kom jag snabbt upp till ytan, fyllde lungorna med ny frisk luft och kände en oväntad glädje och lättnad. Nu är vardagen med Bella i ordning igen. Och det är viktigare än mycket annat.

Nu ska jag bara hitta ordning i mitt arbetsliv igen.
(Om du har något förslag på hur detta ska ske, vill jag gärna höra.)

Bella är frisk och har varit det hela veckan, möjligtvis måndag morgon undantaget, men hela måndagen tillbringades med Farmor E, så hon fick en lugn och mysig dag, utan dagissnor.

De senaste dagarna har varit lite omtumlande för lilla familjen. Mer tänker jag inte skriva just nu, inte för att det är ngn hemlighet eller så, utan för att jag inte riktigt vet vad jag ska skriva om det - vet inte vad jag tycker eller känner. Eller ja, jag vet vad jag känner (och det är spänning, pirr i magen och förväntansfull glädje), men det känns nästan förbjudet att känna så här. Vågar knappt erkänna det, men efter att den första chocken lagt sig, kände jag hur hela världen öppnade sig - alla planer och projekt som jag funderat på men behövt lägga på vänt för att ingen tid eller energi fanns - nu har jag inga ursäkter. Nu är det upp till mig att göra det jag vill. Och för första gången på länge, känner jag mig fri och förväntansfull!!

GAAAHHH.....allt jag skrivit försvann. Borta! Svävar omkring ute i cyberrymden likt Fuglesang och hans lilla rymdfärja. Och nu börjar ögonlocken bli tunga och magen knorra, så jag måste tyvärr avsluta här, utan att ens ha börjat egentligen.