lillafamiljenparibe

Slutet på november och aningens vårförnimmelse i luften... om det är ett tecken på vår dåliga miljöhälsa, låter jag klokare tänkare uttala sig om, men visst är det härlig med den klara, milda luften?!

Det är ca 300 meter till Bellas dagis från vår ytterdörr och på sistone har vi börjat lämnat vagnen hemma allt oftare för att istället promenera dit tillsammans. Ofta vill Bella hålla min hand och jag tycker det är så mysigt med dessa små promenader. Morgonpromenaderna har öppnat mina ögon för det vardagliga runtomkring oss och får ner mig i varv. Det är omöjligt att skynda till dagiset med skygglapparna på. Bilarna på gatan är plötsligt inte bara en massa fordon. Nej, de är blåa, röda, lila, gröna, smutsiga, stora, farliga om man lyssnar på Bella. Fast oftast kallar hon inte färgerna vid deras riktiga namn, utan hon säger mammas färg, pappas färg, farmors färg och så vidare. Som de flesta känner till har Bella delat ut färger till personer som hon tycker om, baserat på de färger dessa personer tycker om, enligt Bella då. Jag har följaktligen fått färgen röd (som jag själv fick välja då jag befann mig bredvid henne när färgerna tillsattes), Andy är blå, farmor är gul, farfar är grön, Stoffe är ljusgrön och brun, bebisen (dvs kusinen) är rosa, hennes favoritfröken är vit och Bella själv är lila.

Bella berättar även annat hon ser på vägen till dagiset. Till exempel får jag veta att det är fåglar i träden och de letar mat högt uppe. Barnen på skolgården sparkar boll och springer. Är det regnigt ute, informerar Bella om att marken är blöt och om det blåser, berättar hon att vinden blåser och att vinden låter. Hon lever så i nuet och är så närvarande i ögonblicket! Alla barn har denna fina egenskap - att kunna fokusera hela sin lilla kropp på det de gör och upplever - och jag övar på att träna upp detta. När Bella stannar och tittar på en till synes vanlig sten, låter jag första tanken, den som skulle få mig att säga "kom nu Bella, det är bara en sten, här finns jättemånga stenar, kom så går vi vidare" passera. Istället väljer jag att stanna upp och själv titta på denna sten. Jag tittar på den med nyfikenhet och studerar de subtila färgskiftningarna, tar av vantarna och känner på de vassa eller mjuka kanterna, håller den i handen och känner dess kyla och fuktiga yta, dess tyngd. Inga värderingar av stenen, bara observationer. Och jag känner att jag är närvarande! Jag tittar på stenen tillsammans med Bella och inget annat. Det är fullständig närvaro och det känns härligt! 

Efter flera dagars regn och dis, var det sol igår, så när jag hämtat Bella från dagis, gick vi en runda i parken och sparkade löv. Visste du att, om man tittar riktigt noga, ser man lövens träd avbildat i varje unikt löv? När stannade du senast upp och tittade, jag menar riktigt studerade något som du ser varje dag?