lillafamiljenparibe

Oj, det var inte meningen att hålla så många av er i ovisshet. Jag trodde att slutet på förra inlägget avslöjade vad som har skett, men så var det inte förstår jag av kommentarerna.

Det som har hänt är att jag i torsdags morgon blev kallad till ett möte med min chef och en från HR-avdelningen. Jag anade inget förrän jag såg att HR-killen (samma som var med vid min anställning) satt där. Då började jag tänka "oh shit detta ser inte bra ut". Någon befordran kunde det ju inte vara tal om, så följaktligen måste det handla om uppsägning. Och det var precis vad mötet handlade om. Jag blev uppsagd, med två veckors uppsägningstid. Så från och med 25 september är jag arbetslös. Jag blev väldigt överrumplad över beskedet och chockad. Det kom så oväntat, men det gör det väl alltid, särskilt i Danmark har jag förstått. Direkt efter mötet körde jag hem, och så var min tid på Maersk till ända. Och en av de första känslorna som kom över mig när den första chocken väl lagt sig var fan-vad-skönt-känslan. Som flera av er säkert har förstått var detta inte rätt företag för mig. Arbetsuppgifterna (och lönen) var helt ok, men arbetskulturen och kollegorna hade jag svårt för, och de 2 sistnämnda är, har jag insett de senaste månaderna, mycket viktigare för trivseln än de förstnämnda faktorerna.

Det har varit en tuff och lärorik tid, på många olika vis. Det allra svåraste, det som jag inte ville acceptera, var att jag fick så lite tid tillsammans med Bella. Det kändes så fel att inte få dela mer av dagen med henne. Att inte vara en del av hennes morgon, förmiddag eller eftermiddag. Och att detta skulle vara den nya vardagen. Jag försökte, det gjorde jag verkligen, intala mig att det kommer kännas lättare efter ett tag, när de nya rutinerna satt sig. Och det tror jag nog att det hade gjort också. Jag hade kunnat fortsätta tvinga iväg mig från Bella varje morgon innan hon vaknade, jag hade kunnat fortsätta ignorera min längtan och saknad efter henne. Och jag hade, är jag säker på, vant mig vid att endast träffa henne vid kvällsmaten, vant mig vid att inte veta hur hennes dag varit, vant mig vid att borsta hennes tänder, säga godnatt och sov gott, så ses vi imorgon kväll. Men det skulle fortfarande kännas fel. Och jag ville helt enkelt inte vänja mig. 1½-2 timmar per dag räckte inte för mig. Och jag tror inte att det räckte för henne heller. 

Så därför, med detta sagt - När jag blev uppsagd, kapades samtidigt linan som höll fast kroken jag fastnat i. Betet lockade inte mer. Jag höll bara fast i det för att jag inte visste hur jag skulle ta mig loss, eller kanske för att ajg saknade modet att försöka ta mig loss på riktigt. Direkt efter kapningen sjönk jag, men när jag väl orienterat mig, kom jag snabbt upp till ytan, fyllde lungorna med ny frisk luft och kände en oväntad glädje och lättnad. Nu är vardagen med Bella i ordning igen. Och det är viktigare än mycket annat.

Nu ska jag bara hitta ordning i mitt arbetsliv igen.
(Om du har något förslag på hur detta ska ske, vill jag gärna höra.)