lillafamiljenparibe

Dagen för exakt två år sedan har etsat sig fast i minnet. Det var en alldeles vanlig dag som gick i samma lunk som de föregående dagarna. Hade det inte varit för att jag vid elva-halv tiden på kvällen fick mensvärksliknande smärtor som snabbt gick över till jag-kan-inte-prata-smärtor, hade dagen förmodligen fallit i glömska tillsammans med majoriteten av de flesta upplevda dagar. Men nu föll det sig så att 24 januari 2008 blev sista dagen som icke-förälder. Sista dagen som det bara var Andy och jag. Och därför minns jag dagen och kommer förmodligen alltid att göra det. Andy minns inte dagen lika tydligt.

Jag minns att jag åt en god pastalunch med Titti på di Penco. Jag hade mina hängslebyxor i jeans på mig och en randig tröja. På fötterna hade jag mina kära löparskor. När vi beställde frågade italienare bakom disk när bebisen skulle komma, och jag minns att jag sa något i stil med att bebisen kunde komma närsomhelst eller kanske aldrig. Jag åt upp hela portionen utan att bli för mätt. Titti hade med sina stickor och ett par extrastickor till mig samt garn. Efter lunchen väntade en lektion i stickning. Jag körde hem och Titti följde efter med cykel. Väl hemma, minns jag vilken stol jag satt på och jag minns särskilt den goda kladdkakan som Titti köpt med sig från Systrar & Bröder. Vid fem-tiden begav sig Titti hemåt och jag satte mig i fåtöljen för att sticka ett par rundor på det som ska bli en halsduk. (Den är fortfarande inte färdig)

Vi (läs Andy) tvättade på kvällen. Vid åtta-tiden ringde Millan och frågade hur jag mådde. Jodå, trött som f*n på att vara gravd, men inga tecken på att det snart är dags, svarade jag. Strax därefter ringde mamma det dagliga telefonsamtalet för att ställa den dagliga frågan: har du fött än? Det är möjligt att frågan inte ställdes med dem orden exakt, men det var så jag uppfattade frågan, och det var, det är jag alldeles säker på, det hon ville veta. Samma slitna svar till mamma. Vid nio-tio låg jag o Andy i soffan och tittade i boken "Hur ett barn blir till". Ja, vi var fortfarande förbryllade över hur detta kunde ske. ;-)
Och så ville vi se hur stor en bebis på 42 veckor kunde vara och hur man tar hand om en nyfödding.

Som jag minns det tittade vi fortfarande i boken, när jag kände något som liknande mensvärk. Trodde inte det var någon förlossning på gång, men Andy ville ner o hämta upp tvätten ifall ifall. Under de 15-20 minuterna han var nere i tvättstugan kom värkarna igång så när han kom upp sprang jag runt och skakade. Nervös och taggad till tusan. Efter samtal med BB ringde vi taxi och ja...sen vet vi ju alla vad som hände därnäst. :-)